Varför lägger jag över all skit på mig, när det egentligen inte är jag som borde ta den?

Varför så många frågor, utan ett svar? Jag gjorde det som var bäst för mig, hoppas jag.

Jag sårar mig själv genom att inte säga till dig vad jag egentligen känner. Jag ville inte, men hellre blir man sårad av sanningen än lycklig av en lögn. Jag hoppas du känner samma som jag.

Det känns som om jag lever en lögn, att mitt liv byggs upp på lögner. 
Alla säger kanske att "det som inte dödar oss, gör oss bara starkare", men jag blir bara svagare och svagare.

Förlåt för deppigt inlägg, men jag mår inte bra.